Artikel Aftonbladet 2013 av Anja Ek
Sigge, 16, kände sig utanför. Annorlunda. Han slöt sig alltmer inom sig själv och i ensamheten på pojkrummet slog de förbjudna tankarna rot. Sigge ville inte leva längre.
– Hej då, jag går nu ropade Mikael Ekman och kikade in på sonens rum.
– Är du säker på att du inte ska följa med?
– Nej, inte ska väl jag som är så nyvaken gå upp nu, sa Sigge skämtsamt och plirade med sina ögon mot sin pappa.
Det var Mikaels sista möte med sonen.
Klockan var kvart i tio på morgonen den 14 augusti 2012. Klockan halv tio ringde mamma Ursula Ekman från jobbet och pratade med sin son. Det var hennes sista samtal med honom.
Ingen av dem kunde föreställa sig det. Inte någonstans syntes det eller märktes det på den skojfriske sonen hur ledsen han var. Det varken syntes eller märktes att han tagit beslutet om att just den här dagen, avsluta sitt liv.
– Han måste ha varit världens bästa skådespelare, konstaterar Mikael.
– Han låg ofta i mitt knä framför tv:n på kvällarna och ville bli kittlad på ryggen. Varför kunde han inte bara vända upp sitt ansikte och berätta hur han kände? säger Ursula.
Men hur mycket de än ältar och vänder och vrider, letar efter tecken i backspegeln, så finns det inget som kan förändra det som har hänt. Sigge är borta och Mikael, Ursula och storasyster Frieda, 19, har bestämt sig för att respektera hans beslut och har jobbat målmedvetet under året som gått med att möta sorgen och bygga en ny plattform i livet. Utan sonen, lillebrodern.
– Det var Frieda som hittade honom, 150 meter rakt upp i skogen, från vårt hus. Jag glömmer aldrig hennes förtvivlade skrik när hon sprang genom skogen. Och då förstod jag ju. Jag ramlade ihop vid muren därborta, säger Ursula och pekar. Jag var förlamad, fullständigt utslagen ...
Det har gått drygt ett år. Det skedde veckan före skolstarten förra året. Måndagen därpå skulle Sigge börja första året i gymnasiet, men han ville inte. Det berättade han inte heller för någon. Det skrev han i sitt avskedsbrev. Han hade valt ett tekniskt program. Det var logiskt.
– Han var smart, kunde svara på kluriga mattefrågor utan att räkna ut dem. Och han visste allt om Korea, kände igen alla länders flaggor och hade fullständig koll på geografi, berättar Ursula med stolthet i rösten.
Som barn hade Sigge myror i brallan och var utåtagerande, men med åren blev han alltmer introvert.
– Det gjordes en utredning om ADHD när han gick på dagis. Jag har hört att ADHD kan utvecklas till Aspergers, säger Ursula.
I stället för att visa sin sorg över att vara en pusselbit som inte passade in någonstans, känna sig missförstådd och annorlunda och dessutom vara föremål för en hel del spott och spe från så kallade kompisar, som mest umgicks med honom för att utnyttja honom, visade han upp en fasad som en glad, spexig och skojfrisk kille. Inte ens hans två riktiga kompisar, kusinen Olle som är jämngammal och klasskompisen ”Sune” anade hans mörka tankar.
När pappa Mikael åkt iväg tog Sigge fram sin dator och skrev avskedsbrevet. Det innehåller två stavfel, vilket tyder på att det gjordes i en hast. Sigge stavade aldrig fel annars. Han lösenordsskyddade dokumentet, tog bort alla sökvägar och lade en lapp med lösenordet i sina mjukisbyxor.
När Mikael återvände hem till villan i östra delen av Karlskoga var klockan tio över ett på middagen. Mikael blev förvånad över att han inte var hemma. Att han inte hade tagit med sig mobilen eller plånboken var inget konstigt, däremot var det märkligt att den annars så noggranne pojken hade lämnat ytterdörren olåst.
Mikael ringde Ursula och frågade om hon visste vart Sigge tagit vägen. Hon hade ingen aning, men hon tänkte att han säkert hade gått upp i skogen bakom huset för att plocka lingon.
– Så när jag kom hem från jobbet gick jag upp för att göra honom sällskap. Jag ropade och letade, men utan resultat.
Timmarna gick och oron steg. Poliser och sökhundar, släktingar, vänner och bekanta letade på alla tänkbara och otänkbara ställen.
– Vi hade många teorier om vad som hade hänt. Jag tänkte att Sigge kanske hade gjort något dumt och höll sig borta frivilligt. Eller att han hade blivit inlåst någonstans och inte kom ut, eller att han hade fastnat i skogen och inte kom loss. Vi diskuterade till och med om han låg bakom ett rån mot ett apotek som hade skett i samband med hans försvinnande.
Ursula skrattar.
– Nej, han var inte riktigt typen, men vad skulle vi tro? Vi var tvungna att hålla alla möjligheter öppna.
Allt, utom att han skulle ha gjort sig själv illa frivilligt …
Ursula skakar på huvudet.
– Nej, inte någonstans trodde jag att han skulle ha begått självmord. Aldrig någonsin.
Vid halvtolv-tiden på torsdagskvällen kändes läget hopplöst. Ingen visste längre var de skulle leta. Polisen hade slutat för kvällen och när även Mikaels syster Maria och hennes sambo Patrik beslutade sig för att åka hem och vila några timmar växte förtvivlan inom Ursula.
– Jag hade inte sovit på tre dygn. Hur skulle jag kunna göra det när min lille pojke kanske satt hjälplös någonstans?
Så hon gav sig ut och tittade in genom fönstret på ett hus där ”buset” bodde. Kanske hade de fått honom att prova droger?
Ursula lyste med en ficklampa ner i källaren och skrek efter Sigge, utan att få något svar. Efter en stund insåg hon att hon inte var rationell. Tankarna snurrade. Hon var totalt slut, hade inte ätit på tre dagar, bara druckit kaffe och rökt cigaretter.
– Så jag gick hem. När jag gick på gångvägen upp till vårt hus kom plötsligt Sigge emot mig med tårarna rinnande nerför kinderna. Han slängde sig runt min hals och sa: ”Förlåt mamma, jag har gjort något riktigt dumt”. Sedan försvann han.
– Jag inser att jag måste ha hallucinerat, men han var så verklig.
Klockan åtta morgonen därpå, fredagen den 17 augusti 2012, samlades 150 frivilliga, släktingar, vänner, arbetskamrater och totalt okända, för att leta efter Sigge. De gjorde en skallgång i skogen bakom huset.
– Vi försökte få hans storasyster Frieda att stanna här med oss, men det gick inte.
Det var hon som först fick se honom ståendes i skogsbrynet, på en liten glänta, lutad från ett träd. ”Jag har hittat honom”, skrek hon, exalterat. Som tur var lyckades hennes kompis få tag i henne och hindra henne från att springa dit. Hon och de övriga i skallgångskedjan intill såg att han hade hängt sig.
Ursula och Mikael, kusinen Olle, faster Maria och farbror Patrik befann sig i huset, 150 meter därifrån. När de hörde Friedas förtvivlade skrik och såg henne springa genom skogen och skrika: ”Mamma kommer att dö”, förstod alla att Sigge inte längre fanns kvar i livet. Men, hur hanterar man ett sådant besked?
– Jag rasade ihop vid muren där, säger Ursula och pekar ut i trädgården. Jag var förlamad, på riktigt. Jag kunde verkligen inte röra mig.
Sigge hade valt platsen med omsorg. Barndomens lekplats, hans lyckligaste plats, där han och ”Sune” byggde träkojor, där han plockade bär med mamma Ursula och med den vackraste utsikten över Karlskoga och sjön Möckeln. På en plats som han visste att han skulle hittas på.
– Jag hade letat ungefär hundra meter därifrån, där han också hade en träkoja, säger Ursula.
Den handskrivna lappen med lösenordet hittades i hans ficka. Polisens datatekniker hade tidigare gått igenom hans dator, men inte hittat några ledtrådar. Med hjälp av lösenordet som stod på lappen dök brevet upp på skärmen:
”Jag älskar er mycket, men jag orkar inte vara ensam längre.
Jag sitter här vid datorn dygnet runt och hälften av tiden spelar jag inte för det är inte kul längre. Jag tittar bara in i skärmen för jag har inget annat att göra. Jag säger nej om nån vill va med mig för jag kan inte va med nån. Jag vet inte vad som har hänt, men jag känner mig tryggast vid datorn. Jag vill inte gå i skolan för jag vet att jag inte kommer klara av det, för jag har suttit här vid datorn hela tiden så jag kan inte nåt längre.
Ni behöver inte vara ledsna över det här, för jag vet att jag har varit jobbig dom senaste åren. Jag har velat göra det här ända sen femman och jag tror inte att det beror på hur jag har blivit behandlad i skolan. Den enda riktiga vännen som jag hade var Sunesson.
Hej då”.
Allt rycktes undan, Sigge satt inte inlåst i ett skjul, som de hade hoppats på.
– Men det hade faktiskt kunnat vara ännu värre för tänk om vi inte hade hittat honom, säger Ursula. Nu vet vi vet vad som hände.
Ursula tog med sig svägerskan Maria till bårhuset. Mikael och Frieda orkade inte. Med tårarna rinnande såg hon sin lilla gosse. Så nära, men ändå inte där.
– Det såg ut som om han sov. ”Varför, varför, varför, har du inte talat om för mig att du har mått så dåligt?” sa jag till honom. Det kändes som att vara med i en film. Efteråt sa Frieda: ”Men om Sigge ville det här så kanske vi måste respektera det”. Förståndigt.
När man hamnar i en sådan här fruktansvärd situation har man två vägar att välja. Antingen lägga sig ner och tyna bort i sorg eller respektera och gå vidare. Familjen Ekman bestämde sig för att fortsätta älska livet, leva det fullt ut.
– Bara några veckor efter Sigges begravning åkte vi till Cypern, dit vi tidigare rest som en hel familj. Första natten hade jag en panikångestattack. Det kändes som om vi hade åkt ifrån Sigge. Men det blev en nyttig resa. Det var där vi började bygga oss en ny plattform. Under kommande året har vi utsatt oss för massor av aktiviteter och platser som vi förknippar med Sigge, som vi visste att han älskade.
I somras vandrade de i alperna. De gick samma väg som de gjorde för ett par år sedan, när Frieda och Sigge var med.
– Den här gången önskade vi inget hellre än att de hade suttit i baksätet och bråkat, sådant som hade varit så jobbigt då…
Tre dagar efter att Sigge hittades satt Mikael och Ursula på altanen och drack kaffe. Plötsligt kom en stor vacker fjäril och satte sig på en av solsängarna intill. Ursula gick fram till den och satte fingret på dess vinge. Den blev inte rädd, utan satte sig på Ursulas axel. Där satt den länge och klättrade över hennes bröst, till den andra axeln, innan den flög över till Mikael och gjorde samma sak. Sedan flög den några varv runt poolen och kom tillbaka till henne och satte sig på axeln igen, innan den slutligen flög iväg.
– Mikael och jag tittade förundrat på varandra. ”Det kanske är Sigge?”, sa vi. Det var den vackraste fjärilen jag någonsin sett. Mikael kollade upp vilken sort det var. Det visade sig vara en sorgmantel, som sägs uppsöka hus där det finns sorg för att sprida glädje.
Häromdagen när Mikael skulle gå ut och slänga sopor så satt en likadan fjäril på soptunnan. ”Hej Sigge” sa Mikael. ”Om du väntar här ska jag hämta kameran och ta en bild och skicka till mamma”.
Fjärilen satt kvar när han kom tillbaka.
– Jag vet att det låter knäppt, men ändå, säger Ursula och ler.
Ursula har tagit kontakt med skolorna i Karlskoga och kommer under hösten att besöka högstadiet och berätta om Sigge och om hur ledsen hon är över att hon aldrig fick chansen att hjälpa honom när han mådde dåligt. Och att det inte finns något som en son eller dotter skulle kunna göra som är värre än att begå självmord.
– Herregud, Sigge var ju bara ett barn. Hans liv hade knappt börjat än. Tänk om han hade vetat hur många glädjeämnen som han hade att se fram emot. Jag vet att det finns många ungdomar som mår dåligt, som känner att de inte hittar sin plats i tillvaron. Vi måste underlätta för dem genom att prata om det här.
Ursula serverar kaffe och hallonpaj. De är plockade från den egna häcken.
– Sigge älskade bär. Både att plocka och att äta. Förra året rensade Sigge och jag hallonhäcken. Det har aldrig blivit så många hallon som i år.
Att tala om självmord är ett sätt att förebygga
Antalet självmord har minskat sedan 1980–90-talet men är fortfarande ett stort folkhälsoproblem och den vanligaste dödsorsaken bland män, mellan 15 och 44 år. Män begår 70 procent av alla självmord.
Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att många väljer att ta sitt liv. Det är viktigt att veta, eftersom depression är ett tillstånd som förändras över tid och som det finns bra behandling mot.
Att våga prata öppet om depressioner och självmord med någon kan därför vara till avgörande hjälp. Det är ett första steg mot att söka hjälp och förebygger därmed självmord.
Om du misstänker att någon i din närhet bär på självmordstankar behöver du starta en dialog genom att våga ställa frågor. Att prata på ett öppet och icke dömande eller konfrontativt sätt kan leda till att personen söker den professionella hjälp som han eller hon behöver. Frågor som du kan ställa är till exempel:
Mår du ibland så dåligt att du funderar på att ta ditt liv?
Har du tänkt på när du skulle göra det?
Har du tänkt ut en metod?
Genom att ställa de här frågorna får du en bättre bild av om personen är i omedelbar fara. Om så är fallet måste ni skaffa akut hjälp. En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin direkt. Ring 112 eller åk till en akutmottagning.
Upplys den självmordsnära att kontakta Självmordsupplysningen eller Nationella hjälplinjen på telefon 020-22 00 60. Dit kan även anhöriga och vänner ringa för att få råd om hur man som medmänniska ska agera. Ta alltid självmordstankar och planer på allvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar